Senast igår pratade jag med en vän om att vi människor ofta tänker efter för mycket när vi ska göra något nytt som kan kännas lite obekväm och inte något vi är vana vid. Som exempelvis en ny vana, vi tror för lite på oss själva, vi undrar vad andra ska tycka, vi tänker ut det bästa tillvägagångssättet. Målen och kraven formuleras och blir stora. Det som kändes osäkert, obekvämt och lite jobbigt blir snabbt ännu jobbigare, så då blir det inte av alls istället.
Få saker börjar så, du är inte bäst från start, det krävs tålamod. Samma otålighet som vi kan säga till ett barn som förtvivlat gråter över att inte kunna åka skridsko dag ett, har vi vuxna också, detta trots mer erfarna om livet. Vi är experter på att sätta upp spärrar inför nya vanor och utmaningar.
Tänka mindre och göra mer är lättare sagt än gjort, men det tror jag är bra, iallafall vid start, då lär vi oss på vägen, vi vet ändå så lite om framtiden.